21-åringens identitet borde aldrig publicerats

Knappt ett par timmar efter terrordådet i Trollhättan, där tre personer – varav en var terroristen själv, förlorade livet ville jag ge lite beröm till svensk media. Fram tills dess hade terroristen enbart kallats "21-åringen". Till skillnad från tidigare attentat hade inte namn och bild kablats ut över världen. Men jag hann aldrig skriva det innan jag fick en uppdatering från Aftonbladet.

De hade gått ut med namnet.

Jag ska inte påstå att jag har insikt i hur Aftonbladet, och därefter även Expressen och resten av Mediesverige, resonerade när de gick ut med 21-åringens namn och bild. Det är däremot intressant att granska företeelsen generellt. FBI anser att det är en urusel idé att gå ut med namn och bild, skriver KIT.

Andre Simons är chef för beteendeanalysenheten på FBI. Han och hans enhet analyserade 160 masskjutningar i USA mellan 2000 och 2013.
— När fler och fler uppmärksammade och tragiska händelser inträffar tycker vi oss se att allt fler individer söker inspiration från tidigare attacker, säger han till NBC.

Fenomenet är inte okänt.

När någon begår självmord rapporterar i princip ingen om det. Forskning visar nämligen att rapportering efter självmord där tonåringar tagit livet av sig, och dessa lyfts fram med namn och bild, ofta triggar andra i samma ålder att göra samma sak. Jag känner igen det själv från min tid på redaktioner. När en olycka eller ett brott misstänktes att det kunde vara självmord publicerades ingenting.

Detsamma borde gälla vid terrordåd. Det är ingen svårt kalkyl och något media borde tänka på. Risken finns att det sitter någon annan ute i Sverige som känner igen sig i 21-åringen från Trollhättan. Kanske ser hen sin chans att göra sig odödlig, ökänd och i vissa kretsar hyllad.

SD-toppen erkänner att rasismen sopas undan – tillfälligt

"Eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte funkar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här."

Det är Richard Jomshof, partisekreterare för Sverigedemokraterna, som resonerar kring partiets retorik i en diskussion på Facebook. Andra som syns i diskussionen är Mattias Karlsson, som vikarierade för Jimmie Åkesson under dennes sjukskrivning, Kent Ekeroth, ännu en av järnrörsmännen, samt tidigare brotts-politisk talesperson, och Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson.

Bakgrunden är att järnrörsmannen Erik Almqvist kritiserat partiets migrationspolitik. För trots en 95-procentig minskning av asylinvandringen är Almqvist besviken över att partiet vill höja antalet kvotflyktingar från 1 900 till 4 000.

Amanda Björkman på DN:s ledarsida skriver.

Detta gör partiet för att inte framstå som hjärtlöst. Det låter bättre att tillåta några enstaka flyktingar att komma lagliga vägar i stället för att enbart stå fast vid partiets grundpelare: stängda gränser.

"Lyssna när Sverigedemokraterna pratar", skriver Expressen kultur.

Att Sverigedemokraterna friserar sina offentliga uttalanden i jämförelse med partiets egentliga ståndpunkter torde inte vara någon överraskning för den som någon gång stiftat bekantskap med Kent Ekeroths samtidsanalyser.
(...)
Tydligare går det inte att sägas: SD:s salongsfähighet är en kuliss, deras politiska mål en radikal och ultranationalistisk omdaning av samhället.

Det är sällan en sverigedemokratisk topp talar klarspråk om sin egen retorik i den omfattning som partisekreterare Jomshof nu gör. För att helt och hållet förstå är det viktigt att sätta in uttalandet i ett perspektiv.

Ungersk media är under ett hårt tryck. 2011 genomfördes en ny medielag, trots att EU protesterade. Ett medieråd infördes för att kontrollera och, vid behov, bötfälla medier som anses rapportera "obalanserat" eller "kränkande av mänskliga värden". Det är dock premiärminister Viktor Orbán själv som utser medlemmarna i rådet.

I praktiken är det ett instrument skapat för att kontrollera pressen och styra den utifrån Orbáns linje – högerpopulistisk, nationalkonservativ, allt mer öppet rasistisk, skriver Johan Wirfält, chef för forum/debatt och film på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, och fortsätter:

Ungerns oppositionella har svårt att göra sig hörda. Självcensuren breder ut sig. Demokratin vilar på en allt bräckligare grund.
Ja, jag vet, medielagar och pressfrihetsindex kan te sig som abstrakta frågor. Följande är däremot ganska konkret:
”De flesta zigenare är inte lämpliga för samexistens. De är inte lämpade att befinna sig bland människor. De flesta är djur, och beter sig som djur. De ska inte tolereras eller förstås, utan tas bort. Djur ska inte existera, inte på något sätt.”
Orden är Zsolt Bayers, journalist på Magyar Hirlap som är en av Ungerns största dagstidningar. Bayer mötte förstås en del protester, men i övrigt inga särskilda konsekvenser – vi får anta Viktor Orbáns medieråd fann formuleringarna både balanserade och i linje med mänskliga värden. För Zsolt Bayer är nu inte bara en skribent som får krönikörerna på sajter som Avpixlat att framstå som finkänsliga. Han är också, vilket Elisabeth Åsbrink konstaterande i en fördjupande artikel om Ungerns pågående resa mot förtrycket (DN, 24/9), vän till Viktor Orbán och en av regeringspartiet Fidesz grundare.

Det här är vad Richard Jomshof säger hindrar Sverigedemokraterna från att föra fram sin egentliga retorik – att det inte är så i Sverige. Än. För att Sverigedemokraterna inte sitter i regeringsställning. Det går bara att tolka uttalandet på ett sätt. Jomshof och Sverigedemokraterna kommer att fortsätta normalisera sin retorik – inte sin politik – tills dess att de sitter i en regering.

"För att verkligen kunna påverka politiken i rätt riktning måste vi fortsätta växa, för att därigenom kunna tvinga fram en förändring", skriver Jomshof. Äntligen talar Sverigedemokraterna öppet om sin taktik. Sopa undan rasismen tills de styr, sedan kan de smyga fram den igen.

Nu är det upp till oss andra att se till att Sverigedemokraterna aldrig får möjligheten att förvandla Sverige till ett Ungern 2.0.

Läs hela inlägget här (länk till Facebook).

Foto: Skärmbild från Facebook och Riksdagen (Montage).

Jeb Bush: De rikaste betalar för mycket skatt


De allra rikaste personerna kommer att få skattesänkningar, om Jeb Bush, tidigare Florida-guvernör, blir president. De betalar "oproportionerligt" mycket skatt, anser han.  


Det var på Fox News Sunday som Jeb Bush förklarade varför han ansåg att de rikaste amerikanerna ska få kraftiga skattesänkningar.

"Faktum är att den rikaste procenten betalar 40 procent av skatterna. Det är givetvis så att skattesänkningar för alla kommer att ge mer för personer som betalar mycket."

De skattesänkningar som Jeb Bush vill genomföra skulle leda till att medelklassen skulle få 2,9 procent mer i inkomst – samtidigt som den rikaste procenten skulle få 11,9 mer. Jeb Bush själv skulle spara tre miljoner dollar. Behöver Jeb Bush en skattesänkning på tre miljoner dollar? frågade Fox News-värden Chris Wallace.

Efter att den franska ekonomen Thomas Pikettys bok "Kapitalet i det tjugoförsta århundradet" lanserades 2013 har inkomstskillnader blivit ett populärt samtalsämne. 2014 varnade OECD för ökade inkomstskillnader, precis som IMF hade gjort innan dem. De allra flesta är överens om att ökad ojämlikhet är något dåligt. Både för statens ekonomi och för individerna längst ner på skalan.

Jeb Bush, å sin sida, har helt missat det här – vad det verkar. När han argumenterar för skattesänkningar genom att hävda att den rikaste procenten betalar 40 procent av skatterna, "glömmer" han att berätta att den rikaste procenten är rikare än de 90 procent som befinner sig från botten och uppåt.

Realistiskt står Republikanernas kandidatur mellan just Jeb Bush och Donald Trump – möjligen med Ted Cruz som outsider. Med sitt förslag har Bush kastat in handduken i frågan om ojämlikhet. Det är därmed upp till Demokraterna. I förarsätet sitter Hillary Clinton, men hon har Bernie Sanders tätt i hasorna. Kanske ställer även vicepresidenten Joe Biden upp, kanske inte.

Sanders gör i princip inget annat än att prata om den minskande medelklassen och den ökade ojämlikheten. Senatorns opinionskurva pekar uppåt, till skillnad från den tidigare utrikesministern Clintons som mer och mer börjar se ut som första nedförsbacken i Balder.

Jag skrev, i en diskussion om valet, på Facebook igår:

För en underhållande presidentvalskampanj är helt klart Trump mot Sanders det föredragna. Men jag har svårt att tro att de traditionella republikanska väljarna litar på Trump.
(...)
Men ska vi egentligen se ytterligheter (rent politiskt) borde Sanders ställas mot Bush. Klassisk höger mot klassisk vänster. Där får amerikanska folket en chans att verkligen ta ställning.

Foto: Gage Skidmore from Peoria, AZ, United States of America (Jeb Bush) [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons 


Läs mer om valet i USA:

Fem myror är fler, Jimmie Åkesson

Foto: SVT och Frankie Fouganthin (Eget arbete), via Wikimedia Commons

Att Sverigedemokraterna har en "annorlunda" syn på demokrati kan inte ha undgått någon (jag har redan skrivit ett inlägg där jag förklarar varför Sverigedemokraterna rentav är ett antidemokratiskt parti). Att det pågår en konflikt mellan SD och deras ungdomsförbund SDU kan inte heller ha undgått många.

Det gör frågan om SD:s demokratisyn aktuell igen. Men låt oss börja från början.

Egentligen är konflikten mycket gammal. Den sträcker sig tillbaka till när Jimmie Åkesson och resten av "de fyras gäng" gick på högskola i Lund och bestämde sig för att ta över SD och ta dem till riksdagen. Den historien finns bra beskriven i Expo i en artikel från 2012.

Konflikten kom att stå mellan SD och SDU när ville flytta sitt huvudfokus från nationalism till socialkonservatism (i ett steg att normaliseras), ville inte SDU med den då rådande ledningen följa efter. Ungdomsförbundet höll fast vid den gamla synen och har gång på gång motsatt sig uteslutningar till följd av rasistiska uttalanden och när partiföreträdare gått på stan med järnrör.

I våras uteslöts sju företrädare för Sverigedemokraterna. Bland dem fanns SDU-topparna Gustav Kasselstrand, ordförande, och William Hahne, vice ordförande. Partiet hävdade att de hade haft kontakt med extrema organisationer. Kasselstrand och Hahne hade då meddelat att de inte skulle ställa upp för omval till sina poster i ungdomsförbundet, men de gav stöd till Jessica Ohlson.

Konflikter med ungdomsförbund är inte speciellt ovanligt. Många gånger väljer partiers ungdomar att ta en annan ställning än den som moderpartiet har. Det som är ovanligt är att partiet då väljer att utesluta personer till följd av detta.

Då kommer vi till förra helgen. Sverigedemokratisk ungdom hade årsmöte och det var dags att välja. Den tidigare ledningen hade, som sagt, valt att stödja Jessica Ohlson som ny ordförande, men precis som 2012 och 2014 hade partiledningen gett sig in i ordförandestriden för att fälla valberedningens förslag. Mot Jessica Ohlson ställde de till en början Viktor Carlson som sedan drog sig ur av "personliga skäl". Den, av partiledningen, föreslagna vice ordföranden Tobias Andersson ställde då upp som motståndare (trots att han till en början sa att det hade varit "patetiskt" att ställa upp).

Precis som tidigare år valde årsmötet att gå på valberedningens förslag. Jessica Ohlson vann ordförandestriden med rösterna 44 mot 38. För tredje gången av tre möjliga vann Kasselstrand och Hahne striden mot partiledningen.

Ett vanligt parti hade i detta fall valt att ta förlusten med lite stil, gått vidare och kanske försökt att sänka sitt ungdomsförbund nästa år. Sverigedemokraterna funkar inte så. Det tog bara några timmar innan Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och gänget meddelade att de startar ett nytt ungdomsförbund. Sverigedemokratisk ungdom skulle ersättas av Sverigedemokratisk ungdom. Ja, de valde samma namn. Varför? Antagligen för att kringgå sina egna stadgar som säger att Sverigedemokraterna ska ha ett ungdomsförbund som heter SDU.

Sammanfattat: SD gav sig in i en match de inte vann och valde då att byta motståndare.

Detta kommer från ett parti som fördömde decemberöverenskommelsen som odemokratisk (på hatsajten Avpixlat kungjorde Mats Dagerlind till och med att "demokratin avskaffats"). Ett parti som, trots att de bara fick 13 procent, krävde att alla andra partier skulle anpassa sig till deras politik -- och tills de gjorde det skulle de sänka varenda budget.

Sverigedemokraterna kidnappade parlamentarismen och hade sedan mage att kalla det demokrati.

Eva Ramaeus, Magnus Härenstam och Brasse Brännström sa det redan 1973: Fem myror är fler än fyra elefanter. Frasen kan appliceras på Sverigedemokraterna likaså. Partiet fick 13 procent i valet 2014, men beter sig som att de fått egen majoritet. 87 procent är mer än 13, Jimmie Åkesson.

Åke, en punkare och döden

Foto: Miguel Virkkunen Carvalho from Lahti, Finland, via Wikimedia Commons

Jag vet. Bloggen ska handla om politik och jag ska skriva onödigt ironiska texter om hur dumma högerpolitiker är. Men jag har i alla fall skrivit texten nedan. Den är helt påhittad och eventuella likheter med verkligheten är sammanträffanden, helt ärligt.

Du behöver inte hata mig bara för att jag skriver noveller.

Det är möjligt att det dyker upp fler liknande texter, men jag lovar ingenting (fast du kanske ser det som ett hot, vad vet jag). Läs. Om du vill. Och om det faller dig in får du även kommentera, även om jag förstår om du låter bli.

***


Döden är så jävla meningslös. Inte för att vara negativ eller så, inte alls. Men är det något Åke lärt sig under sina 90 levnadsår är det att döden, den är fruktansvärt jävla meningslös. Nu ligger han hur som helst här, på en hård brits, med en slang kopplad till armen och inväntar att få lämna jordelivet.

Sjukhuset har satt en långhårig punkare bredvid honom för att ge honom tröst. Vad trösten innebär verkar både Åke och punkaren osäkra på, i stället sköter de sig själva på var sitt håll. Punkaren pillar på sin smarta telefon, har inte sagt ett ord sedan han satte sig, och nynnar nu på någon punklåt, eller vad det nu är. Åke, å sin sida, ligger bara där. På en hård brits, med en slang kopplad till armen och inväntar döden med en socialt handikappad punkare som tröst.

Om döden är meningslös måste väntan på att dö vara ännu meningslösare. Den präst som skulle ge Åke den sista smörjelsen, fick veta att han skulle vara glad över att leva för att om han stannade skulle han få se på smörj. Prästen hann ändå fråga om Åke hellre ville träffa en rabbi innan ett glas, halvtomt på vatten, flög åt prästens håll. Både prästen och Åke var glada över att dörren hann stängas innan glaset träffade prästen rakt i ansiktet. Det vore ändå jävligt onödigt att ha ihjäl en präst som det sista man gjorde på jorden, konstaterade Åke innan han återgick till att vänta på att dö.

Tystnaden i sjukrummet hade gett Åke en hel del tid att fundera över döden. Han hade kommit fram till att sannolikheten att få se ett ljust sken i slutet av en tunnel var minimal och bestämde sig för en mer krass tolkning av döden. När kroppen väl skulle ge upp tänkte Åke att det skulle bli kolsvart och det knappa århundrade han samlat på sig skulle vara över. Bara så där. Och gott var det väl så. Om det nu inte var så att det inte alls skulle bli så. Men det kunde ju inte Åke veta nu och det kändes onödigt att spendera ännu mer tid på att fundera över döden den sista tiden han ändå var vid liv. Tills vidare nöjde han sig med att förvänta sig ett svart, okomplicerat slut på livet.

Den långhårige punkaren tog en okaraktäristisk paus från den smarta telefonen och punk-nynnandet.
“Hur… hur är det med dig?”
“Hah! Det undrar du säkert. Längtar du efter att gå hem eller? Själv får jag ligga här och bli ett grått lik när du stjäl en bil, åker hem och spelar punk och röker kokain eller vad ni ungdomar gör nu för tiden. Nähädu! Jag kommer allt hänga kvar ett bra tag till. Du får gå och ladda upp den där smarta telefonen du har.”
Åke stirrade både surt och överlägset på punkaren, nu fick han sig allt. Punkaren gav honom en lång, tom blick tillbaka, innan han återgick till att pilla på mobilen och nynna på någon låt om att störta staten och rasera kapitalet eller vad det nu kunde vara som punkarna skrek om nu för tiden.
“Jag heter Jens i alla fall”, punkaren stirrade fortfarande ner i rektangeln som antagligen var smartare än vad punkaren själv någonsin skulle bli. Han såg inte ut att förvänta sig ett svar.
“Jens. Vad är Jens för jävla namn på en punkare?”
“Jag är inte…”
“Det ser jag väl på dig att du är”, Åke tänkte inte låta punkaren ändra hans åsikt. Punkaren var punkare, och så var det med den saken. “Långt hår, metall i hela ansiktet och trasiga byxor. Tror du inte att jag känner igen en punkare när jag…”

Egentligen var Åke långt ifrån att vara färdig med sin utläggning om punkares mycket punk-liknande utseende när tiden bestämde att 90 år och 34 dagar faktiskt fick räcka. Nu var Åke färdig. Även om tanken irriterade Åke något (han ville ju trots allt inte lämna punkaren utan att punkaren visste att han var en punkare) fann han sig snart i tanken. Han blundade och förberedde sig på ett evigt mörker.

Skönt, tänkte han, här finns inga jävla punkare i alla fall.

Även om bristen på punkare blev påtaglig tämligen omgående märkte Åke ungefär lika snabbt att någonting inte stämde. Kanske om han blundade hårdare skulle allt lösa sig, tänkte han, men icke. Fortfarande var det någonting som inte stämde. Han skymtade ett sken genom ögonlocken, men kanske var det bara ljuset från sjukhussalen som trängde igenom från andra sidan. Han försökte vända på sig. Kroppen svarade inte. Nej, tänkte han, jag är ju död. Han bestämde sig för att han hade haft fel om döden. Vilket i sig inte var så konstigt. Det var ju första gången han upplevde den och han hade inte direkt pratat med någon som hade upplevt den själv. Nej, döden var uppenbarligen ganska mörk, inte becksvart, med ett dovt ljus som störde litegrann. Det kunde han dock lära sig att leva med. Eller dö med. Eller vad han nu skulle kalla det.

Åkes tankar om vad döden var och inte var varade i ungefär tjugo sekunder. Sedan insåg han att han inte var själv. Antingen var det känslan av att han var iakttagen som avslöjade det, men det kan också ha varit det djupa harklande ljudet. Han kände sig lätt irriterad eftersom han helt klart inte förväntade sig att någon skulle harkla nu när han äntligen skulle få vila i frid. När han återfick fattningen kisade han lite med ögonen. Det dova ljuset kom inte från sjukhussalen och han fick en känsla av att det egentligen inte skulle finnas där, även om det var oklart vad det var för något.

Det harklande ljuset var runt till formen. Det var oklart varifrån harklandet kom, för hur mycket han än inspekterade ljuset kunde han inte hitta någon mun. Inte några ögon, näsa eller öron heller för den delen. Han var därför ganska osäker på om ljuset skulle höra något om han svarade.
“Hrrrmkkklll, på dig själv du, vad du nu är.”
“Hej, Åke.”
Det ljud som det harklande, och numera pratande, ljuset gav ifrån sig var oväntat djupt och lugnande. Det lät inte som att ljuset pratade, mer som att det andades ut och utandningen bara råkade bli till ljud och ljudet bara råkade liknade ord. Även om Åke inte hade en aning om vad det var för något, eller hur ljuset lyckats ta reda på hans namn, var han inte speciellt rädd.
“Jaja, det är mitt namn det. Hej hej. Vad är du för något?”
“Det jag är går inte att beskriva med ord som du förstår. Mitt varande är inget du kommer begripa.”
“Jaha, bara för att jag inte har någon tjusig högskoleutbildning eller fin titel kommer inte jag begripa.”
“Det har inte med…”
“Nähä, är du Gud eller!?”, fräste Åke.
“Jag är inte…”
“Nähä, inte Gud. Är du Allah eller Jehova eller någon annan låtsatskompis till människor som söker orsaker att göra världen förjävlig?”
“Du förstå…”
“Du ska veta att jag både förstår och begriper mer än du kan tänka dig. Du kommer inte hit och stör mig när jag ska få dö och kallar mig korkad!”
“Om du bara…”
“Om du bara håller tyst och säger vad du är för något. Är du en komet eller meteroit eller något sådant eller?”
“Om jag är en…?”
“Jaha ja, nu är det du som inte begriper. En komet är en sten som flyger i rymden. Vem är det som är dum nu då!?”
“Kan jag få…”
“Ja, du är då helt klart ingen fysikprofessor. Det står då klart. Du får fatta dig kort, jag har fullt upp med att dö här.”
“HÅLL KÄFTEN!”

Orden ekade som om Åke och ljuset befann sig i en tom gymnastiksal. Ljudet var nu inte fullt lika lugnande, men det hade ersatts med en pondus Åke inte hört tidigare. Han bestämde sig för att lyssna på vad ljuset hade att säga. Sedan skulle han väl åtminstone få dö i fred.
“Jaja, kom till poängen.”
Ljuset avtog något i styrka och Åke uppfattade något som lät som ett djupt andetag, alternativt en tung suck. Åke trodde att det var ett andetag.
“Du har levt ett lång liv Åke. Du har levt genom historiska ögonblick och du har haft möjlighet att förändra historien.”
“Nåja”, började Åke men slutade genast när han hörde ljuset sucka djupt.
“Får jag fortsätta?”

Ljuset hade avtagit ännu mer i styrka nu och såg ut en grill på stranden några timmar efter senaste grillningen. Åke fick kisa för att se ljuset men uppfattade ändå att det inväntade någon form av reaktion ifrån honom och han gav därför ifrån sig ett grymtande ljud.
“Samtidigt har du levt i ett land där du garanterats mat på bordet, sjukvård och säkerhet. Du har från födseln garanterats ett bättre liv än vad miljoner människor ens vågar drömma om. Och vad har du gjort med det?”
“Vad menar du med det?” Åke kände sig förolämpad. Han hade levt ett bra liv, gjort rätt för sig och aldrig hamnat i trubbel med rättvisan. Däremot hade samhället tyngts ner av alla dagdrivare som hellre sökte socialbidrag än jobb. Det var de som ljuset borde ställa mot väggen.
“Det spelar ingen roll vad jag menar med det”, ljusets styrka ökade igen. Till en början utan att Åke kunde urskilja det, men snart bländades han av ljuset. “Vad som spelar roll är möjligheten jag ger dig nu. Du får en chans till att leva. Du får en andra chans att ta vara på möjligheterna som givits dig. Du kommer att få två alternativ. Väljer du alternativ ett lämnas du i fred. Du omringas av det mörker du väntat på och ditt liv är över. Väljer du alternativ två börjar allt om. Ditt liv börjar om, du får se de händelser som påverkat dig själv och de händelser som påverkat hela världen.”
“Jaha, men jag kan alltså välja att få dö nu då?”

Intensiteten i ljuset ökade igen, innan Åke fick stänga ögonen för att inte drabbas av akut migrän. Om migrän nu var något man behövde bekymra sig om när man var i evigheten mellan liv och död. När han vågade öppna ögonen igen såg han att ljuset hade ersatts med två ljuskäglor, svävandes bredvid varandra. Samtidigt insåg Åke att han inte längre låg på en obekväm brits, ovetandes hade han rest sig upp. För en kort stund blev han yr, för trots att allt han kunde se var mörker hade fötterna hittat något att stå på.
“Du har nu ett val, Åke. Till höger finns alternativ ett, din återfödelse, till vänster…”
“Alternativ två. Jaja, jag förstår.”
Åke såg ner mot sina fötter och den mörka oändligheten som omringade honom, ja om han bortsåg från de två ljuskäglorna som tog från honom en del av sinnesfriden. Han tog ett försiktigt steg framåt, försäkrade sig om att det faktiskt gick att lägga sin vikt på den framsträckta foten och började sedan, med bestämda steg gå mot sin framtid.
“Den här fadäsen var då bara ett slöseri med tid för både mig och för GudBuddahAllah”, muttrade han för sig själv.
Först när han kom fram till ljuskäglan som han så bestämt stegat blev han osäker. Han vände sig om mot evighetens mörker och frågade rakt ut, samtidigt som han kände att han började sugas in i ljuset:
“Det var höger som var döden va?”


Den oväntade vändningen efter SD-avslöjandet

Glöm Paradise Hotel, Big Brother, Ex on the Beach och allt vad det heter. Ett fullgott triangeldrama utspelar sig i verkligheten, just nu!

I går avslöjade Dagens Industri att näringslivets olika intresseorganisationer samtalat med Sverigedemokraterna. SD:s oväntade helvändning i frågan om vinster i välfärden ska till exempel ha kommit efter näringslivets flörtar.

"Tjänstemän på Svenskt Näringsliv har vid flera tillfällen försett SD med rapporter och policydokument och ibland har dessa mer eller mindre ordagrant blivit partiets politik."

Under kvällen kunde DI även rapportera att PR-firman Kreab legat bakom näringslivets kontakterna med Sverigedemokraterna. För grundaren Peje Emilsson är det "självklart" att försöka "påverka alla som är politiskt valda", även om det handlar om sverigedemokrater. Vilket kan tyckas vara ganska trist om man inte är fascist eller har något att vinna på att fascister (även om de är "politiskt valda" eller inte) vinner mark.

Men moral och företagande går inte hand i hand. Uppenbarligen.

Fram tills för några timmar sedan var detta den stora nyheten. Men sedan kom nytt sprängstoff som gav historien en helt ny dimension, signerat högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell.



Kort sammanfattat: Weidmo Uvell är gift med Markus Uvell som i sin tur är Sverigechef för Kreab. Markus Uvell har tidigare haft ett förhållande med en kvinna vid namn Linda Öhrn. Samme Öhrn är journalist på Dagens Industri och är en av tre reportrar som avslöjat Kreabs roll i näringslivets SD-flört. Vad försöker Uvell insuera? Är det hämnd som ligger bakom att Öhrn, tillsammans med två andra reportrar, gjort ett avslöjande som visar Kreab i nytt ljus?

Under dagen publicerade Kreab ett pressmeddelande där de förnekar att de legat bakom Sverigedemokraternas nya åsikt om vinster i välfärden. Men den "politiska situation" som nu råder i Sverige gör att Kreab känner sig tvungna att ha "professionella kontakter med riksdagens samtliga partier".

Sakfrågan är väl ändå snart glömd. Nu väntar vi på nästa avsnitt i triangeldramat Weidmo Uvell/Uvell/Öhrn.

Fotografers frihet hotas av EU-parlamentet


Fotografer har rätt att ta kort på skulpturer och byggnader på allmänna platser. De har också rätt att sälja dessa bilder till tidningar eller andra företag för vidare användning. Men det är mycket möjligt att det inte är lagligt länge till, enligt Wikipedias nättidning The Signpost.

En majoritet av Europas länder har fortfarande så kallad "freedom of panorama". Det vill säga att inkludera upphovsrättsskyddade byggnader och skulpturer i bilder, utan att få något godkännande eller behöva betala någon avgift till upphovsrättsinnehavaren.

Den nya lagen skulle innebära att en publicering skulle kräva att fotografen har godkännande, fulla rättigheter och möjligen betalar royalties för att en video, ett fotografi, en målning eller skiss skulle få användas kommersiellt.

"Detta skulle avsluta en lång tradition i många länder, att stadshorisonten och det offentliga rummet tillhör alla", skriver The Signpost. "I Storbrittanien och Irland, exempelvis, går det här hela vägen tillbaka till the Copyright Act från 1911."

För svensk del täcker "freedom of panorama" allt förutom skyddsobjekt och skulpturer som inte är stadigvarande placerade på eller vid allmän plats utomhus.

Konsekvenserna av det här kan bli omfattande. Men det är fortfarande inte för sent att göra något. Den nionde juli röstar EU-parlamentet om lagen. Det går fortfarande att påverka ledamöterna genom telefonsamtal, mail eller brev. Vill du vara säker på att ledamoten får ditt meddelande är det trots allt säkrast att ringa upp hen. Mail och brev är lätta att ignorera.

"Oavsett vilket slutligt svar du får, svara och följ upp med ledamoten. Antingen tacka din ledamot om du gillar vad du fick var svar, eller gör det, artigt, väldigt tydligt att du inte är nöjd med ledamotens svar", skriver The Signpost.

Nu är det upp till dig. Hur ställer du dig?

Högerskribent rosenrasande över att HBTQ-personer får stöd

Foto: Tony Webster / Wikimedia Commons.

Per Gudmundson är ledarskribent på liberala tidningen Svenska dagbladet. Han har en bakgrund av att göra något kontroversiella uttalanden. Efter att den antimuslimska och rasistiska tidningen Dispatch Internationals grundare Lars Hedengaard drabbades av ett mordförsök valde Gudmundson att (trumvirvel...) teckna en prenumeration på tidningen. Gudmundson förklarade sitt initiativ:

”Mer yttrandefrihet måste vara vårt svar på våldet”

Intressant vinkel. Två år tidigare hade anmälde han nämligen serieförlaget Galago för olaga hot. Varför? Jo, för att en krönika publicerats i tidningen där man uppmanades att mörda Gudmundson. Problemet? Den var signerad av Svenska satirikers centralorganisation.

"Enligt JK avskriver man anmälan eftersom texten det rör sig om är uppenbart avsedd att göra satir. Och i satirens natur ingår också att vissa uttryck är obehagliga och stötande enligt JK."

Nu var det inte meningen att den här texten ska handla om Gudmundsons tidigare förehavanden (även om jag givetvis även hade kunnat påpeka att han tidigare påstått att rika är smarta och fattiga är dumma). Han har nämligen trampat i klaveret, igen.


Vad är det som har hänt som har gjort Gudmundson så förbannad?

Jo, följer man länken i hans tweet (som för övrigt ligger kvar, obesvarad) kommer man till Migrationsverkets hemsida och ett pressmeddelande från myndigheten.

"Certifieringen syftar till att höja hbtq-kompetensen inom verksamheten, ifrågasätta normer och synliggöra hur de påverkar hbtq-personer. För att bli certifierade har de anställda genomgått en utbildning som RFSL håller i. (...) Målet är att skapa en miljö där alla kan känna sig inkluderade och välkomna. Det är särskilt viktigt för de unga och vuxna som söker asyl på grund av sexuell läggning eller könsidentitet – något som är förenat med dödsstraff i mångas hemländer."

I praktisk handling: Vad innebär detta? Dels innebär det att personalen inte utgår ifrån att alla boende är heterosexuella. De frågar inte längre "Vad heter din man?", som Mari Anne Helgesdotter uttrycker det. De utgår inte heller ifrån att alla identifierar sig med det kön som denne är född med, det biologiska könet. Många personer vill bli kallade "hon" även om hon har en penis. Det finns till och med de som föredrar att bli kallade "hen" (hemska, hemska tanke, va?).

Kort sagt innebär det att personalen ska vara öppen för människors olikheter. Att inte bara ha olika öppettider för män och kvinnor till bastun, utan att de som vill gå själva dit ska få möjlighet till det. Att inte inreda rummen i blått och rosa, eftersom det ska bo en man eller en kvinna där. Att inte fastna i kvinnliga och manliga toaletter, för det är bara så – ursäkta min franska – jävla dumt.

Det som gör Gudmundson så förbaskat upprörd är kanske att det redan har gett positiva effekter?

"Det har hänt att boende som tidigare hemlighållit sin sexuella läggning valt att komma ut. Mari Anne Helgesdotter berättar om en man som ofta hamnade i konflikt med sina rumskamrater och ville byta rum flera gånger. Till slut vågade han tala om att han blev utsatt för verbala trakasserier på grund av sin läggning, och då såg personalen till att han fick bo med människor som han kände sig trygg med."

Hemskt, eller hur? Fast det hemska är väl inte att mannen fick en bostad där han kunde känna sig trygg? Det hemska är väl att detta inte har varit en självklarhet tidigare i Sverige 2015? Mannen hade tidigare blivit trakasserad för att han hade en icke-normativ läggning. Tack vare att boendet HBTQ-certifierades fick han möjlighet att dels komma ut inför personalen och dels fick det stöd han behövde för att inte längre bli trakasserad.

Varför Gudmundson väljer att koppla detta till Sverigedemokraterna torde vara självklart. De stödjer inte idén om människors lika värde och att alla ska ha lika rättigheter. Men blir verkligen svenska folket så otroligt upprörda över att samhället stannar upp lite och funderar på vad det kan göra för de människor som fortfarande upplever förtryck?

Det kanske är så att 20 procent av Sveriges befolkning tycker innerligt illa om HBTQ-personer. Det kanske är så att en ännu fler gör det. Det kanske är så att inom tio år är Sverigedemokraterna ännu obehagligare och ännu större. Och det kanske finns två olika förutsättningar som gör att de har blivit så obehagliga och så stora.

Antingen har vi anpassat oss, följt Danmarks exempel, eller så har vi gjort rätt. Vi har inte gett vika för rasismen och kvinno- och HBTQ-hatet som frodas i Sveriges tredje största parti. Får jag välja vilken väg vi ska ta är valet enkelt. Vi kan helt enkelt inte bekämpa Sverigedemokraterna samtidigt som vi förvandlar samhället till det samhälle SD vill ha.

Hittills har fyra asylboenden HBTQ-certifierats av RFSL. Många vårdcentraler och ungdomsmottagningar har gjort detsamma. Jag hoppas att fler väljer att följa deras exempel. För det finns fortfarande människor som tycker illa om att HBTQ-personer får rättigheter och stöd i Sverige 2015.

Högerns rysshat gjorde att de missade fascismen



Högern har stora problem att ta avstånd från de extrema krafter som kommer från periferin. Allt vänster om Socialdemokraterna pekas gärna ut som extremvänster, eller i alla fall snudd på kommunistiskt. Men när fascismen växer förbises detta eftersom "vänstern är lika illa".

När revolutionen i Ukraina inleddes varnade många, inklusive jag, om fascisterna som tog tillfället i akt för att ta makten över landet. Det är möjligt, menade jag, att kraftigt ta avstånd från de ukrainska fascisterna och samtidigt kritisera Ryssland för invasionen av Krimhalvön och Ukraina.

Alla delade inte denna åsikt. Kristdemokraten och dåvarande EU-parlamentskandidaten Magnus Jacobsson menade i en insändare i april förra året att det var en folklig revolution, vilket i sig är helt möjligt, och ville enbart fokusera på Ryssland.

Trots att den tillförordnade presidenten är frikyrklig och premiärministern är en liberal jude så har Ryssland – och tyvärr en del vänsterkrafter i Sverige – försökt att etablera bilden av att det som skede i Kiev var en fascistisk revolution. Den tragiska sanningen är att det är Ryssland som har utvecklats i en fascistisk och nationalistisk riktning.

Att Ryssland under Putin mer och mer har börjat likna gamla Sovjet är det få som förnekar. Kritiken mot Ryssland är och var redan på otroligt viktig. Det som svensk höger i allmänhet och Magnus Jacobsson i synnerhet saknade förmågan att göra var att samtidigt kritisera fascisterna som tog makten över stora delar av Ukraina.

Genom att människorättsorganisationer som Amnesty och HRW (Human Rights Watch) har funnits i Ukraina och har haft som syfte att granska båda sidor i konflikten har det funnits en tydlig bild av vad som har hänt i landet. Precis som Amnesty Press chefredaktör, Ulf B Andersson, skriver i senaste numret (nr 2, 2015).

Det har handlat om det första året av ryskt styre på Krim där medier har strypts, människor "försvunnit" och Krimtartarernas rättigheter beskurits men också om hur både separatisterna i "folkrepubliken" i östra Ukraina och ukarinska (sic!) regeringsstyrkor urskillingslöst beskjutit civila områden. Amnesty har också kritiskt granskat ukrainsk nationalistmilis som Azovbataljonen (läs mer här, min anmärkning) och Amnesty och HRW har gemensamt krävt att händelserna i Odessa den 2 maj 2014, då 41 personer brändes inne av ukrainska nationalister, ska utredas.

Amnesty har också rapporterat om hur krigsfångar har behandlats på bägge sidor och var, med Anderssons ord, "en chockerande påminnelse om förbrytelser". Det finns exempel på hur separatister har avrättat fångar och vittnesmål på hur nationalistmilisen Höga sektorn brutalt har torterat dussintals civila. Andersson skriver:

I konflikter förenklas ofta debatten till att välja sida. Då är det viktigt att övergrepp och krigsförbrytelser lyfts fram, oavsett vem som är förövare.

Det är inte intressant att peka ut hur dum högern har varit. Det är, som bekant, lätt att vara efterklok. Däremot borde högern, och Magnus Jacobsson, ta tillbaka mycket av det de sagt. Jag tror däremot inte att det kommer att ske, för svenska högerpolitiker har en förmåga att hellre varna för ryssen – även om det finns bevis för andra övergrepp.

Jag är dock inte den som är den. Jag har frågat Jacobsson. Det gick sådär.


Romson var inte fel ute

Åsa Romson håller tal i Karlstad 2014 (Foto: Johan Schiff/Wikimedia Commons)

För ett tag sedan var det partiledardebatt i SVT. Det finns inte jättemycket jag minns av den, om jag ska vara ärlig. De flesta höll sig till det som var bestämt sedan innan och Jonas Sjöstedt satte in en hård smäll mot Jimmie Åkesson (inte i klass med "flaskskepp"-repliken dock). Allt var som vanligt. Utom en sak. Åsa Romson bröt mönstret.

"Vi håller på att göra Medelhavet till vår tids Auschwitz"

Det har sedan dess funnits en enighet kring att det Åsa Romson sa under debatten var förkastligt. Alla från moderatledaren Anna Kinberg-Batra till statsminister Stefan Löfven fördömde kommentaren. Höjdpunkten av kritikstormen mot den vice-statsministern var antingen när anonyma miljöpartister hävdade att Romson inte "kunde politik" eller när MUF krävde hennes avgång i en debattartikel.

Helt klart är det så att det finns de inom Miljöpartiet som aldrig velat ha Åsa Romson som språkrör. Hon vann sin post med 68 procent av rösterna, en tämligen förkrossande majoritet. Men 33 procent kan vara högljudda när vindarna blåser åt, för dem, rätt håll.

Men var Åsa Romsons liknelse så förbannat åt helvete?

Ja, i den mån att det alltid är förkastligt att göra liknelser med nazisternas industriella mördande av judar, romer, homosexuella och personer de helt enkelt inte gillade.

Nej, i den mån att gör vi ingenting kan Medelhavet bli vår tids Auschwitz i den mån av mänskligt lidande och död. För faktum är att vi kan inte skylla på att "vi inte vet". För vi vet. Vi matas ständigt med bilder och siffror. Under årets fyra första månader släcktes 1 600 människoliv i Medelhavet. 3 500 gjorde det förra året. Och vi gör ingenting.

Det är obehagligt att prata om hur fruktansvärt illa Europa beter sig. Istället för att se till att det finns lagliga vägar in i Europa förstärker EU:s politiker murarna kring Fort Europa. Opinionen är viktigare än att se till att människor slipper riskera sina liv på båtresor över Medelhavet. 

När stormen har lagt sig är det dags att lyfta blicken. Det som är mest upprörande är inte att Romson gjorde en dum liknelse. Det mest upprörande är att liknelsen inte var fullständigt orimlig.