Min pappa

01:12 Niclas 2 Comments

Min pappa växte upp i ett hus utanför ett litet samhälle, som ligger utanför ett annat litet samhälle, som ligger utanför ett lite, lite större samhälle, som ligger utanför en mindre stad. Han har, så vitt jag har förstått, haft en ganska enkel uppväxt. Inget överdådigt, men det var inte heller så att han levde i fattigdom.

Som på så många andra mindre, svenska orter frodades, och frodas än idag, rasismen i samtliga av de platser min pappa bott. Rasismen är och var inte alltid så tydlig. Kanske är det något "skämt" vid köksbordet eller vid niofikat på jobbet. Kanske bara blickar och något buttert mumlande: "Dom tar våra jobb". Kort och gott det vi kallar smygrasism.

Varför skriver jag då om min pappa, undrar du?

Jo. När pappa muckade från lumpen i slutet av 70-talet flyttade han från huset utanför det första lilla samhället och flyttade in i en lägenhet i det lite, lite större samhället tillsammans med min mamma. Han lämnade en plats där rasismen frodades och hamnade på en annan. Rasismen såg säkert annorlunda ut där. Inte vet jag.

Min poäng är att det hade varit lätt att min pappa hamnat i samma, rasistiska tankegångar som många andra som kom från någon av dessa mindre orter. I den misstänksamhet mot allt annorlunda, allt som hotade att förändra det lilla samhälle där allt alltid varit likadant.

Men han gjorde inte det. Han blev inte personen som drog illasinnade "skämt" vid niofikat. Han gjorde det inte heller på lunchen. Och inte när han kom hem till familjen. Pappa blev motsatsen. Han blev den "jobbiga" arbetskamraten som berättade att "så kan du ju ändå inte säga".

Han blev arbetskamraten som tog striden. Han blev jobbig för smygrasisterna. Men han blev samtidigt ett stöd. Ett stöd för alla de arbetskamrater som tyckte att det där fikaskämtet faktiskt inte var okej, men som fram tills dess inte sagt ifrån. Min pappa tog täten. Så småningom var inte pappa ensam. Snart fanns det fler som argumenterade emot fikarumsrasismen.

Och det är där som antirasismen segrar. I fikarummet på jobbet. Eller var rasismen, smyg eller inte smyg, för tillfället vågar visa sitt ansikte. Där och då, när människor säger ifrån, vinner antirasismen mark.

Min pappa ser sig inte som en märkvärdig människa. Och i denna aspekt är han kanske inte det heller. Han gör bara det som både han och jag anser att varje person borde göra.

Men för mig är min pappa en person jag ser upp till. En person som har fostrat mig till att tro på alla människors lika värde. En person som fostrat mig till att bli antirasist.

För mig är min pappa en hjälte.

2 kommentarer:

  1. Tack min son, även du gör mej stolt.

    SvaraRadera
  2. Så vackert skrivit om din pappa och så sant . Är så stolt över hela min antirasistiska familj <3 Du skriver väldigt bra . Älskar dig mamma

    SvaraRadera