En modets berättelse

02:15 Niclas 0 Comments



Ni vet hur det går till vid det här laget. Någon skriver något spännande, rörande eller intressant på Facebook, tusentals människor delar texten och media plockar upp det och sedan blåser det förbi.

Det här är något helt annat. En text som berättar en historia men som pekar på något helt annat: Mod. För Esra Hacimehmet gör det som många drömmer om att klara av. Hon ringer upp en person som hotat henne. Och hon får honom att förstå. Hon får honom att byta perspektiv.

Läs texten nedan, följ länken och dela statusen du också. Det här är en berättelse som absolut förtjänar att uppmärksammas.

Nu tänker jag berätta om samtalet jag hade med en av de som skickade hot/hat-grejer till mig här om dagen.
En var dum nog att skicka sms med sitt privata nummer. Jag kollade upp honom. Man i trettioårsåldern, gift, tre barn, staden och namnet får vara anonymt.
Jag bestämde mig för att ringa honom så jag samlade ihop lugnet och ringde, han svarade. Han lät nervös och började snabbt prata om att detta kunde förstöra hans jobb, jag pratade själv. Jag pratade om palestina konflikten, om sexism, om min bakgrund, om islam och om hur jag förstår att han kanske är frustrerad men att det inte ger någon rätten att hota en annan och att det allt för ofta händer kvinnor som är offentliga. Män får inte utstå samma kränkningar.
Han lyssnade.
Vi pratade i 2 h.
Han berättade om sig själv. Om sin fina familj och sin äldste som föddes med down syndrom. Han berättade om sin alkoholiserade mamma och sin pappa som stuckit i tidig ålder. Han berättade om hur han fick utstå misshandel av sin mamma, om hur pojkarna retade honom för att han var en "bögig svenne", om att muslimerna i hans klass betedde sig illa mot honom.
Jag pratade om skillnader på strukturer och fördomar. Vi pratade.
Han berättade om att han tog tag i sitt liv sent, lyckades bli klar med skolan, fick ett jobb och var lycklig men att hans fru varit otrogen nyligen med som han sa "invandrare" och hur orättvist det var.
Jag berättade om hur det var för mig att växa upp i ett land där jag föddes men som alltid behandlade mig som en främling. Hur jag fick höra saker från elever och lärare. Hur folk gjorde narr av min familj. Hur jag kände mig ensam och varför jag blev en tornado i politiken.
Han hade aldrig förstått hur det var för "såna som mig" han blev ledsen och började gråta. Jag blev ledsen och började gråta. Jag sa att det var okej att man gör felsteg i livet ibland och att saker löser sig men man måste själv kämpa för att det ska lösa sig. Vi lever tyvärr inte i en värld som gynnar de svaga, därför måste vi kämpa dubbelt så hårt men inte genom att trycka ner på andra svaga som sitter bredvid oss.
Vi pratade. Denna gången om drömmar och om framtid.
Vi avslutade samtalet. Han bad om ursäkt och ångrade sig, skämdes för hur han betett sig mot sin omgivning, mot mig och skämdes över sina åsikter.
Jag sa att det alltid finns en öppnande famn för alla, det finns en chans att göta om och göra rätt. Vi avslutade samtalet och önskade varandra lycka till.
Idag ringde han igen och berättade om hur han sett ett par beslöjade kvinnor idag och att han tänkte på mig och blev inte arg utan log för att jag lagt ner min tid på honom och givit honom en andra chans.
Vet inte om det finns lärdom i detta? Kanske att vi borde ge varandra fler chanser. Äh whatevs. Citerar en hjälte istället:
“I cannot preach hate and warfare when I am a disciple of peace and love!” - Wonder Woman

0 kommentarer: