Jag vill berätta om min depression

21:31 Niclas 7 Comments

Varje steg är ett maraton. Varje ord en roman. 
Att stå är att trampa vatten. Att gå är otänkbart.

Jag vet inte riktigt när jag började skriva den här texten, men i mitt huvud har den formulerats om flera gånger under de senaste månaderna. Det känns både dumt och rätt på samma gång. Den diskussion som blossat upp i media om psykisk ohälsa under den senaste tiden är viktig. Många människor vädjar att diskussionen ska fortsätta. Dock utan att tillföra något till den.

Det är fel. Det är fel att begära att människor ska öppna sig utan att själv dra sitt strå till stacken för att minska stigmatiseringen som finns av psykisk ohälsa. Det är delvis därför jag skriver den här texten. För att vädja efter en fortsatt diskussion om mående, samtidigt som jag försöker göra mitt för att tillföra något till den.

Jag vet inte riktigt när jag skrev de inledande raderna. Men de beskriver väldigt bra hur jag har mått under en väldigt, väldigt lång tid. Jag vet inte när det började, och att säga att jag inte har mått bra sedan tonåren är att ta i. Jag har mått bra. I korta perioder.

Men jag var 23 år gammal när jag insåg att jag var deprimerad. Jag var lycklig på utsidan, hade ett ordnat liv. Pluggade till och jobbade som journalist. Hade en flickvän sedan flera år, en flickvän som blivit en sambo. Egentligen hade jag ingen anledning att må dåligt. Ändå kände jag mig tom. Jag var avtrubbad. Det krävdes att jag med full fart sprang rakt in i en osynlig vägg innan jag insåg hur jag egentligen mådde. 

Under en lång period hade jag pluggat på dagarna, jobbat på kvällarna och helgerna och inte funnit tid att ta hand om mig själv. Många dagar varade från nio på morgonen till elva på kvällen. Och det utan att äta. På något sätt tror jag att jag testade kroppen. Hur mycket orkade den? Jag blev imponerad när jag insåg hur väl jag klarade mig utan mat. Utan sömn. Utan återhämtning. Artiklar skrevs, skoluppgifter lämnades in och räkningarna betalades av bara farten. 

När jag hade börjat andra terminen på mitt andra, och sista, år på journalistutbildningen small det till. Plötsligt vantrivdes jag. Jag gillade inte utbildningen, lärarna och vissa klasskompisar gick mig på nerverna bara de öppnade munnen. Jag var lättirriterad. Texterna jag skrev på jobbet blev sämre. Jag kunde inte längre sätta ihop den mest grundläggande artikeln.

Det finns en dag på hösten jag minns som om det var igår. Vi var samlade i radiogruppen, jag och de andra fem som valt att plugga radio under år två. Känslorna av vantrivsel och irritation hade vuxit sig starkare och starkare under de senaste veckorna. Nu ville jag bara bort. Jag ville inte vara i klassen, på skolan, knappt vara kvar i samma land. Jag drog upp dragkedjan på min tröja. Satte mig på golvet och kröp upp mot en vägg. Det här var den enda trygghet jag lyckades skapa åt mig själv. För att slippa frågorna från mina klasskompisar plockade jag upp telefonen och svarade enstavigt på alla de frågor som ändå kom igenom.

Det var den sista dagen jag gjorde på min utbildning. Jag blev sjukskriven. Fick antidepressiva och en kurator att träffa en gång i veckan.

I början fortsatte det bara bli sämre. Tabletterna fungerade inte och jag lämnade sällan lägenheten. Helst av allt ville jag bara ligga kvar i sängen, men blev tvingad att i alla fall sätta mig i vardagsrummet. En av de första gångerna jag lämnade lägenheten skulle jag handla godis. Men alla människor runt mig gjorde allt hemskt. Jag blev yr, kallsvettades och försökte återigen hitta min enda trygga plats. Jag drog upp tröjan och gick med snabba steg ut ur affären.

Med tiden blev det trots allt bättre. Jag orkade sitta på balkongen, orkade gå ut på promenader och orkade träffa människor. Kände att jag mådde bättre än jag någonsin gjort. Jag hittade ett jobb och bestämde mig för att börja på ny kula. Jag ville inte tillbaka till skolan, rädd att jag skulle falla tillbaka.

Jag hoppade därför av skolan. Ställde mig i startgroparna och satte full fart in i nästa osynliga vägg. Resultatet blev att jag förlorade jobbet och mitt hem. I samma sväng gick jag och min flickvän isär.

Det är där jag är nu. Jag kämpar.

När jag skriver det här känner jag att trycket över bröstet ökar igen. Vid det här laget känner jag igen ångesten alldeles för väl. Kanske kommer jag ha extra svårt för att ta mig upp ur sängen imorgon. Kanske blir det aningen bättre när jag klickar på publicera. Jag vet inte.

Kanske kommer det här att hjälpa någon. Kanske läser ingen alls. Det vet jag inte heller. Men jag försöker göra mitt för att diskussionen om psykisk ohälsa ska fortsätta. Jag gör vad jag kan för att stigmatiseringen ska försvinna. För det är jävligt jobbigt att må dåligt. Och det räcker. En ska inte behöva må dåligt över att en mår dåligt också.

7 kommentarer:

  1. Ät stolt över att du vågar berätta och kännet med dig . Fast visst är det konstigt att ont i själen ska vara så tabu än idag . Vill stöta dig allt som går .Älskar dig min son

    SvaraRadera
  2. Det värsta är att många som stigmatiserar depression har problem själv, men vill inte erkänna det. Det är oerhört modigt att titta på problemet rakt i ögonen, och vilja fixa det, och speciellt starkt av dig att publicera en sådan personlig text. Jag hade aldrig vågat. HK

    SvaraRadera
  3. Du är stark min vän. Med allt stöd runt omkring dig kommer du kunna ta dig ur den onda cirkeln som så många hamnar i. All styrka och tankar till dig min vän

    SvaraRadera
  4. Det är bra att du vågar berätta. Det är fortfarande enormt tabubelagt med depression, ångest, o s v. Hoppas att du får bra behandling. Var rädd om dig!/Jens K

    SvaraRadera
  5. Hej Niklas!
    Jessica, nuvarande JL2, här...
    Jag blir gripen och berörd av din otroligt ärliga och självutlämnande text. Det är skämmande många som mår dåligt och det är lika skrämmande att det är tabu att prata om det. Som med det mesta måste detta mående lyftas till ytan, talas om och accepteras för att alla kunna nå en förändring.
    Jag hoppas du får all hjälp du behöver och under precis så lång tid du behöver den.
    Stor kram till dig som är så modig!

    SvaraRadera