Är en stol en stol eller en obekväm säng?

21:01 Niclas 0 Comments


"Skämmes, ta mig fan", skrev jag på Twitter några dagar innan Fredrik Skavlans Åkesson-intervju. Jag såg framför mig hur fredagsmyset skulle toppas med en lika mysig intervju med Jimmie Åkesson om den tuffa vägen tillbaka från sjukskrivningen. I viss mån fick jag rätt. Första halvan var precis så chipsochdipp-mysig som jag fruktade. Andra halvan däremot. Då satte Fredrik Skavlan tänderna i Jimmie Åkesson, och släppte inte taget.

Därför gör jag vad vi brukar kalla en pudel. Jag ber ödmjukast om ursäkt till Fredrik Skavlan och hela hans redaktion. Jag underskattade er. Ni gjorde ett gediget, bra arbete när ni förberedde er inför intervjun.

Det har ändå blivit ett ganska tufft efterspel. SD:s omtalade nätsvans har rasat mot SVT för att Skavlan pressade deras ledare alldeles för hårt. Där räcker det att jag hänvisar till Lena Mellin: "De har helt fel". Kritiken är dessutom ointressant och väntad. Sverigedemokraternas sympatisörer brukar inte se med blida ögon på när Åkesson blir överkörd i bästa sändningstid.

Däremot finns det intressant kritik. Där finns Fredrik Virtanen som menar att Skavlan ställde fel frågor och missade målet. Även om jag i sak kan hålla med om att jag i många fall hade ställt andra frågor går det inte att bortse ifrån att det återigen krävs en journalist verksam i ett annat land för att Åkesson ordentligt ska ställas mot väggen.

Den sista artikeln jag tänker ta upp är också den som får mig att ställa mig frågan: Är en stol en stol eller en obekväm säng? Det är Leif GW Persson som skriver en krönika om att Skavlan tog på sig en roll han inte klarar av.

"Istället valde han att axla rollen som skjutjärnsjournalist vilket strider mot hela hans person. Ungefär som en normalt hygglig kille som krökat alldeles för mycket men inte vågar slå folk på käften och därför bara blir väldigt, väldigt tjatig.
Det mål han valde att skjuta på var dessutom redan massakrerat av hundratals journalister före honom. Nämligen att Sverigedemokraternas stora politiska framgångar beror på att de är ett främlingsfientligt, eller till och med rasistiskt, parti vilket är en våldsam förenkling av det som det egentligen handlar om."

Det är lätt att peka på att Fredrik Skavlan är en mysjournalist, och i sak är det rätt. Han är dock inte den första att ta steget över från mys till skjutjärn om så bara för en intervju. Det uppenbara exemplet är David Frost som fick Richard Nixon att erkänna att han visste om Watergate-skandalen. "GW:s" miss är lätt att blunda för, och mitt problem med krönikan kommer i slutet av den citerade texten. "... eller till och med ett rasistiskt, parti vilket är en våldsam förenkling av det som det egentligen handlar om".

"GW" snubblar in på snårig terräng i och med det här. Nu ska han plötsligt förklara för oss varför Sverigedemokraterna inte är ett rasistiskt parti. Hur då? tänker du kanske då. Jo, så här.

"Om vi gick till nyval i dag skulle SD få ungefär arton procent av väljarna och den stora majoriteten av dem är vare sig rasister eller ens särskilt intresserade av invandringsfrågor. Majoriteten av dem är gamla sossar och borgare, ofta ur min generation, som förenas av att de känner sig svikna av de ”gamla” partier som de röstat på under hela sitt liv. Och att det alldeles för ofta finns sakliga skäl för dem att göra det."

18 procent skulle, om det var val i dag, rösta på SD. Därför kan partiet inte vara rasistiskt. Det är GW:s argument. Ett tankesätt som är fel. Även om den stora majoriteten som röstar på dem inte är rasister förändrar det inte det faktum att SD driver en rasistisk politik. Uppenbart är dock att en icke-rasist som röstar på ett rasistiskt parti inte har jättestora problem med det. Den blanka rösten finns alltid som utväg en känner sig sviken av andra partier.

Är en stol en stol, Leif GW Persson, även om 18 procent av befolkningen bestämmer sig för att ligga på den? Eller är den då en obekväm säng?

0 kommentarer: