Åke, en punkare och döden

23:22 Niclas 0 Comments

Foto: Miguel Virkkunen Carvalho from Lahti, Finland, via Wikimedia Commons

Jag vet. Bloggen ska handla om politik och jag ska skriva onödigt ironiska texter om hur dumma högerpolitiker är. Men jag har i alla fall skrivit texten nedan. Den är helt påhittad och eventuella likheter med verkligheten är sammanträffanden, helt ärligt.

Du behöver inte hata mig bara för att jag skriver noveller.

Det är möjligt att det dyker upp fler liknande texter, men jag lovar ingenting (fast du kanske ser det som ett hot, vad vet jag). Läs. Om du vill. Och om det faller dig in får du även kommentera, även om jag förstår om du låter bli.

***


Döden är så jävla meningslös. Inte för att vara negativ eller så, inte alls. Men är det något Åke lärt sig under sina 90 levnadsår är det att döden, den är fruktansvärt jävla meningslös. Nu ligger han hur som helst här, på en hård brits, med en slang kopplad till armen och inväntar att få lämna jordelivet.

Sjukhuset har satt en långhårig punkare bredvid honom för att ge honom tröst. Vad trösten innebär verkar både Åke och punkaren osäkra på, i stället sköter de sig själva på var sitt håll. Punkaren pillar på sin smarta telefon, har inte sagt ett ord sedan han satte sig, och nynnar nu på någon punklåt, eller vad det nu är. Åke, å sin sida, ligger bara där. På en hård brits, med en slang kopplad till armen och inväntar döden med en socialt handikappad punkare som tröst.

Om döden är meningslös måste väntan på att dö vara ännu meningslösare. Den präst som skulle ge Åke den sista smörjelsen, fick veta att han skulle vara glad över att leva för att om han stannade skulle han få se på smörj. Prästen hann ändå fråga om Åke hellre ville träffa en rabbi innan ett glas, halvtomt på vatten, flög åt prästens håll. Både prästen och Åke var glada över att dörren hann stängas innan glaset träffade prästen rakt i ansiktet. Det vore ändå jävligt onödigt att ha ihjäl en präst som det sista man gjorde på jorden, konstaterade Åke innan han återgick till att vänta på att dö.

Tystnaden i sjukrummet hade gett Åke en hel del tid att fundera över döden. Han hade kommit fram till att sannolikheten att få se ett ljust sken i slutet av en tunnel var minimal och bestämde sig för en mer krass tolkning av döden. När kroppen väl skulle ge upp tänkte Åke att det skulle bli kolsvart och det knappa århundrade han samlat på sig skulle vara över. Bara så där. Och gott var det väl så. Om det nu inte var så att det inte alls skulle bli så. Men det kunde ju inte Åke veta nu och det kändes onödigt att spendera ännu mer tid på att fundera över döden den sista tiden han ändå var vid liv. Tills vidare nöjde han sig med att förvänta sig ett svart, okomplicerat slut på livet.

Den långhårige punkaren tog en okaraktäristisk paus från den smarta telefonen och punk-nynnandet.
“Hur… hur är det med dig?”
“Hah! Det undrar du säkert. Längtar du efter att gå hem eller? Själv får jag ligga här och bli ett grått lik när du stjäl en bil, åker hem och spelar punk och röker kokain eller vad ni ungdomar gör nu för tiden. Nähädu! Jag kommer allt hänga kvar ett bra tag till. Du får gå och ladda upp den där smarta telefonen du har.”
Åke stirrade både surt och överlägset på punkaren, nu fick han sig allt. Punkaren gav honom en lång, tom blick tillbaka, innan han återgick till att pilla på mobilen och nynna på någon låt om att störta staten och rasera kapitalet eller vad det nu kunde vara som punkarna skrek om nu för tiden.
“Jag heter Jens i alla fall”, punkaren stirrade fortfarande ner i rektangeln som antagligen var smartare än vad punkaren själv någonsin skulle bli. Han såg inte ut att förvänta sig ett svar.
“Jens. Vad är Jens för jävla namn på en punkare?”
“Jag är inte…”
“Det ser jag väl på dig att du är”, Åke tänkte inte låta punkaren ändra hans åsikt. Punkaren var punkare, och så var det med den saken. “Långt hår, metall i hela ansiktet och trasiga byxor. Tror du inte att jag känner igen en punkare när jag…”

Egentligen var Åke långt ifrån att vara färdig med sin utläggning om punkares mycket punk-liknande utseende när tiden bestämde att 90 år och 34 dagar faktiskt fick räcka. Nu var Åke färdig. Även om tanken irriterade Åke något (han ville ju trots allt inte lämna punkaren utan att punkaren visste att han var en punkare) fann han sig snart i tanken. Han blundade och förberedde sig på ett evigt mörker.

Skönt, tänkte han, här finns inga jävla punkare i alla fall.

Även om bristen på punkare blev påtaglig tämligen omgående märkte Åke ungefär lika snabbt att någonting inte stämde. Kanske om han blundade hårdare skulle allt lösa sig, tänkte han, men icke. Fortfarande var det någonting som inte stämde. Han skymtade ett sken genom ögonlocken, men kanske var det bara ljuset från sjukhussalen som trängde igenom från andra sidan. Han försökte vända på sig. Kroppen svarade inte. Nej, tänkte han, jag är ju död. Han bestämde sig för att han hade haft fel om döden. Vilket i sig inte var så konstigt. Det var ju första gången han upplevde den och han hade inte direkt pratat med någon som hade upplevt den själv. Nej, döden var uppenbarligen ganska mörk, inte becksvart, med ett dovt ljus som störde litegrann. Det kunde han dock lära sig att leva med. Eller dö med. Eller vad han nu skulle kalla det.

Åkes tankar om vad döden var och inte var varade i ungefär tjugo sekunder. Sedan insåg han att han inte var själv. Antingen var det känslan av att han var iakttagen som avslöjade det, men det kan också ha varit det djupa harklande ljudet. Han kände sig lätt irriterad eftersom han helt klart inte förväntade sig att någon skulle harkla nu när han äntligen skulle få vila i frid. När han återfick fattningen kisade han lite med ögonen. Det dova ljuset kom inte från sjukhussalen och han fick en känsla av att det egentligen inte skulle finnas där, även om det var oklart vad det var för något.

Det harklande ljuset var runt till formen. Det var oklart varifrån harklandet kom, för hur mycket han än inspekterade ljuset kunde han inte hitta någon mun. Inte några ögon, näsa eller öron heller för den delen. Han var därför ganska osäker på om ljuset skulle höra något om han svarade.
“Hrrrmkkklll, på dig själv du, vad du nu är.”
“Hej, Åke.”
Det ljud som det harklande, och numera pratande, ljuset gav ifrån sig var oväntat djupt och lugnande. Det lät inte som att ljuset pratade, mer som att det andades ut och utandningen bara råkade bli till ljud och ljudet bara råkade liknade ord. Även om Åke inte hade en aning om vad det var för något, eller hur ljuset lyckats ta reda på hans namn, var han inte speciellt rädd.
“Jaja, det är mitt namn det. Hej hej. Vad är du för något?”
“Det jag är går inte att beskriva med ord som du förstår. Mitt varande är inget du kommer begripa.”
“Jaha, bara för att jag inte har någon tjusig högskoleutbildning eller fin titel kommer inte jag begripa.”
“Det har inte med…”
“Nähä, är du Gud eller!?”, fräste Åke.
“Jag är inte…”
“Nähä, inte Gud. Är du Allah eller Jehova eller någon annan låtsatskompis till människor som söker orsaker att göra världen förjävlig?”
“Du förstå…”
“Du ska veta att jag både förstår och begriper mer än du kan tänka dig. Du kommer inte hit och stör mig när jag ska få dö och kallar mig korkad!”
“Om du bara…”
“Om du bara håller tyst och säger vad du är för något. Är du en komet eller meteroit eller något sådant eller?”
“Om jag är en…?”
“Jaha ja, nu är det du som inte begriper. En komet är en sten som flyger i rymden. Vem är det som är dum nu då!?”
“Kan jag få…”
“Ja, du är då helt klart ingen fysikprofessor. Det står då klart. Du får fatta dig kort, jag har fullt upp med att dö här.”
“HÅLL KÄFTEN!”

Orden ekade som om Åke och ljuset befann sig i en tom gymnastiksal. Ljudet var nu inte fullt lika lugnande, men det hade ersatts med en pondus Åke inte hört tidigare. Han bestämde sig för att lyssna på vad ljuset hade att säga. Sedan skulle han väl åtminstone få dö i fred.
“Jaja, kom till poängen.”
Ljuset avtog något i styrka och Åke uppfattade något som lät som ett djupt andetag, alternativt en tung suck. Åke trodde att det var ett andetag.
“Du har levt ett lång liv Åke. Du har levt genom historiska ögonblick och du har haft möjlighet att förändra historien.”
“Nåja”, började Åke men slutade genast när han hörde ljuset sucka djupt.
“Får jag fortsätta?”

Ljuset hade avtagit ännu mer i styrka nu och såg ut en grill på stranden några timmar efter senaste grillningen. Åke fick kisa för att se ljuset men uppfattade ändå att det inväntade någon form av reaktion ifrån honom och han gav därför ifrån sig ett grymtande ljud.
“Samtidigt har du levt i ett land där du garanterats mat på bordet, sjukvård och säkerhet. Du har från födseln garanterats ett bättre liv än vad miljoner människor ens vågar drömma om. Och vad har du gjort med det?”
“Vad menar du med det?” Åke kände sig förolämpad. Han hade levt ett bra liv, gjort rätt för sig och aldrig hamnat i trubbel med rättvisan. Däremot hade samhället tyngts ner av alla dagdrivare som hellre sökte socialbidrag än jobb. Det var de som ljuset borde ställa mot väggen.
“Det spelar ingen roll vad jag menar med det”, ljusets styrka ökade igen. Till en början utan att Åke kunde urskilja det, men snart bländades han av ljuset. “Vad som spelar roll är möjligheten jag ger dig nu. Du får en chans till att leva. Du får en andra chans att ta vara på möjligheterna som givits dig. Du kommer att få två alternativ. Väljer du alternativ ett lämnas du i fred. Du omringas av det mörker du väntat på och ditt liv är över. Väljer du alternativ två börjar allt om. Ditt liv börjar om, du får se de händelser som påverkat dig själv och de händelser som påverkat hela världen.”
“Jaha, men jag kan alltså välja att få dö nu då?”

Intensiteten i ljuset ökade igen, innan Åke fick stänga ögonen för att inte drabbas av akut migrän. Om migrän nu var något man behövde bekymra sig om när man var i evigheten mellan liv och död. När han vågade öppna ögonen igen såg han att ljuset hade ersatts med två ljuskäglor, svävandes bredvid varandra. Samtidigt insåg Åke att han inte längre låg på en obekväm brits, ovetandes hade han rest sig upp. För en kort stund blev han yr, för trots att allt han kunde se var mörker hade fötterna hittat något att stå på.
“Du har nu ett val, Åke. Till höger finns alternativ ett, din återfödelse, till vänster…”
“Alternativ två. Jaja, jag förstår.”
Åke såg ner mot sina fötter och den mörka oändligheten som omringade honom, ja om han bortsåg från de två ljuskäglorna som tog från honom en del av sinnesfriden. Han tog ett försiktigt steg framåt, försäkrade sig om att det faktiskt gick att lägga sin vikt på den framsträckta foten och började sedan, med bestämda steg gå mot sin framtid.
“Den här fadäsen var då bara ett slöseri med tid för både mig och för GudBuddahAllah”, muttrade han för sig själv.
Först när han kom fram till ljuskäglan som han så bestämt stegat blev han osäker. Han vände sig om mot evighetens mörker och frågade rakt ut, samtidigt som han kände att han började sugas in i ljuset:
“Det var höger som var döden va?”

0 kommentarer: